Livet flyter på medan tårarna rinner...

Jag försöker att vara stark och se det från den bästa sidan. Jag försöker visa sunt förnuft och min kloka sida men hemma i min trygga vrå går det inte längre. Jag känner mig så liten där jag kryper ihop på kvällen och bryter ihop fullständigt. Det enda jag kan tänka på är hur livet kommer att kunna gå vidare utan världens bästa Wega!?!?

Allt känns så svart och tomt och meningslöst utan henne.

Hade jag fått välja hade jag stannat hemma i flera veckor och inte träffat eller pratat med någon.

Men mitt sätt att tackla såna här stressiga och jobbiga situvationer för min del blir istället att snöa in på saker och ting. Jag sätter mig själv i sysselsättning med både kropp, huvud och själ.

Jag fixar och dona. Hela huset är i ordning, städat, diskat, renbäddat, sorterat och allt är på sin plats.

Vi har även bestämmt oss för ny hund men det kommer inte att bli förens efter semestern men det har fått mig till att börja läsa, kolla kennelklubbar, boka besök på kennlar för att åka runt och se vad för ras som kommer att passa vår familj.

Stackars hästen som har haft över 6 mån vila har nu råkat ut för en rivstart. Mitt sätt är och har alltid varit att dämpa stressen genom en ridtur. Så 4 utav 7 dagar har hon fått motionera.

Folk kan tycka att jag verkar kall och oberörd men så har min utsida nog alltid varit.

Smärtan och klumpen i halsen och den dimmiga blicken finns där och kommer nog göra länge framöver...

Tack för alla gulliga vänner vi har runtomkring oss som finns där för oss. Men just nu pratar vi gärna om något annat... Sorgen är för stor för att hela tiden bli påminda om att vår stjärna inte längre finns ibland oss... <3>

Mitt lilla troll endast 2 mån gammal